fredag 11 februari 2011

När mamma gråter


Dagen börjar så bra och mysigt, det gör det för det mesta. Han vaknar och kallar på mig och så går vi och kryper ner i soffan under mitt täcke och han med sin välling och jag med en kopp kaffe. En lugn och mysig stund framför Bolibompa eller Disney kanalen och jag fullkomligt njuter av att vara nära mitt härliga fina barn. Får jag så lägger jag armen om honom och nosar honom i nacken och brukar då också somna en stund. Lycka.

Sen kommer vi till tiden då det är dags att göra sig i ordning och börja promenera till förskolan och det är då förvandlingen sker. Mitt härliga fina barn förvandlas inom loppet av en sekund till ett bråkigt trotsmonster och man får helt enkelt kämpa i allt från 30 minuter till lite mer än en timme för att få på honom kläder och komma iväg. Väl utanför dörren ska man inte tro man kan andas ut, nejdå. På vägen kan det skrikas, gråtas och så sätter eller slänger han sig på marken i ren protest. Vi har också varianten då han totalt vägrar gå och bara står stilla och tjurar eller den då han springer åt andra hållet. Väl framme klär jag av honom med darrande händer och känner att det bränner innanför ögonlocken. Snabbt måste det gå för snart brister det. Jag ler och kramar om honom, säger att jag älskar honom och så går jag. Jag hinner knappt utanför förskolans grindar innan tårarna rullar ner för kinderna. Det är så jobbigt att nästan dagligen behöva bråka med sitt barn om de mest simpla ting. Att behöva tjata, höja rösten eller försöka vara pedagogisk och lugnt samtala med barnet som inte alls har något intresse av att lyssna just då och inte heller gör det.

Känslan av att vara totalt misslyckad som mamma infinner sig och jag gråter lite till, snart hemma. Orkar inte bry mig om jag möter någon på vägen som ser mina tårar. Trotsen är jobbig, jättejobbig. Som tur är så älskar jag det lilla livet över allt annat i världen och tack vare det och alla våra härliga stunder tillsammans så orkar man. Man bara måste orka ju. Funderingar på om det skulle varit lättare om vi varit två, om han haft mamma och pappa i samma hus. Hade det varit lättare ? Jag vet inte. Oavsett är det bara att kämpa på och verkligen njuta av alla stunder han är det härliga fina barn som jag älskar så.

1 kommentar:

  1. Du fina, det är sååå jobbigt med trots. Det enda som kan hjälpa är att det är en del av deras utveckling. Textbook-examples är vad dom är. Men det tär på krafterna jag vet och det hjälper inte i stunden när tårarna bränner. Men du är grym som kämpar på ensam, du är stark, pusspuss

    SvaraRadera