Imorgon

Imorgon får jag hem mitt lilla hjärta och vi ska ha en ledig helg tillsammans. Hoppas på uppehållsväder och inte ösregn hela helgen så vi kan vara ute en del. Även om ensamtiden kan vara skön så saknar jag ju honom, så är det bara.

När mörkret faller...

Denna dag har onekligen varit riktigt bra, tänk 3 bra dagar i rad denna veckan. Då kan de sista två på något sätt tillåtas att inte vara fullt lika bra om så skulle bli. I eftermiddag har jag verkligen njutit av att bara vara hemma själv, första gången på länge. Tänt alla ljus, haft ett härligt samtal med mamma på telefon, suttit i mysbrallorna med en kopp kaffe med datorn i knät och gjort i princip ingenting. Städningen får vänta tills imorgon, har ju ännu en barnfri kväll då. Samlat mina tankar har jag också hunnit göra, väga för och nackdelar och tror att jag har bestämt mig för att jag vill och känner mig därmed väldigt taggad och otålig. Vad det gäller får jag vänta lite mer att berätta.

Men så nu kommer mörkret och man har fått intaga kvällsmat själv och så kommer ensamhetskänslan som ett brev på posten. Varför ringer han inte ? Saknar han inte mig ? Har han verkligen gett upp vår relation denna gång ? Svårt att avgöra när vår relation varit som den varit under en tid, ostadig. Har aldrig varit brist på kärlek, men så mycket annat som ändå behövs för att livet och vardagen ska gå ihop. Tycer han borde sakna mig, jag som är så sprudlande härlig ( förusatt att jag inte blivit väckt på fel sätt då tåls att nämnas återigen ). Men nej, jag ska inte sitta här och tänka på någon som icke kan bemöda sig att höra av sig. Jag är värd mer än så. Om inget annat så kan jag inte göra ett pip åt situationen. Så nu lite pyssel här hemma, en kopp te och sen får det nog bli sängen tidigt om jag ska komma upp imorgon kring 5 snåret. Har en lång arbetsdag framför mig så lika bra att passa på att sova när man kan.

Dagens första halva

Dagen började bra, inga trotsutbrott och då fick jag ändå väcka lillkillen vilket han oftast inte precis uppskattar. Han är lik sin mamma där, får jag bara sova tills jag själv vaknar är jag hur trevlig som helst men om någon väcker mig och dessutom kanske på ett lite stressat sätt så är det en demon som far ur sängen och bör ej tilltalas innan ett par koppar kaffe om man vill gå säker. Jag står för mitt kassa morgonhumör, jag har andra bra och härliga egenskaper som ger balans. Men som sagt, det är bara om jag blir väckt på fel sätt.

Efter att ha lämnat Noah på förskolan idag så blev det raka vägen till tåget och så bar det av till Lund, men förseningar självklart. Helt otroligt att Skånetrafiken aldrig lyckas få till ett fungerande system, jag började ändå pendla 2001 och inte mycket har förbättrats mer än att man kommer snabbare dit man ska med tågen OM de är i tid. Vilket de då sällan är höst och vinter. Men jag är oftast eller alltid ute i god tid när jag ska på något som känns viktigt så jag hade goda mått och kunde sedan i lugn takt lulla upp till mitt möte väl framme i Lund. Mötet gick bra, kändes bra och var framför allt intressant. Så nu har jag en hel del att fundera på. Och så en mycket trevlig lunchträff på det med en gammal kollega och vän jag inte sett på ett år. Trevligt, jag är helt klart mycket nöjd med första halvan av denna dag.

Nu sitter jag och dricker kaffe och surfar runt och gör mest ingenting. Barn och jobbledig hela dagen. Och idag ska jag försöka njuta av det, livkvalitet. Så det får bli en kopp kaffe till.

Kaffe

Jag har sagt det innan och jag säger det igen, morgonkaffet måste vara dagens bäst smakande kaffe. Idag är vi verkligen uppe i god tid då vi ska bege oss ännu tidigare hemifrån. Lillkillen ska på dagis och nu har han två nätter hos sin pappa så vi ses inte förrän på fredag eftermiddag igen. Saknar honom redan nu men har sett till att vara fullbokad de timmar jag har ledigt från jobb dessa dagar så jag inte bara sitter här hemma och saknar honom. Det blir en markant skillnad att vara hemma när han inte är här, det blir för tyst, för lugnt. Även om jag varit ensamstående i över 2 år nu så har jag fortfarande inte riktigt lärt mig att njuta av den egentid jag har när han är hos sin pappa. Men det kommer kanske...

Det där med kärlek...

Ibland blir det så, man sätter sig ner och kan liksom inte hindra alla dessa tankar som far omkring i ett totalt kaos inombords. Kommer det att ordna sig med kärleken eller är allt verkligen helt över och vi kommer aldrig att ses igen ? Kommer den dag någonsin då jag kan få lulla omrking i en vardag innehållande BÅDE en man och barn ? Kommer jag att få fler barn och vill jag ens ha fler barn ? Varför fundera på det om det inte ens för närvarande är ett alternativ...ja ni ser vilken kaos det kan vara här ibland. Ena dagen kan jag känna ett inre lugn som säger att allt kommer att bli hur bra som helst, jag vet bara inte hur och när. Andra dagar kommer oron över att få fortsätta vara ensam och att det kanske inte kommer den dagen då jag kommer att leva i en trygg relation. Så trygg en relation kan vara i alla fall. Vi längtar alla efter olika saker och ting i livet, vad jag kan längta efter mest är en tvåsamhet. Inte för att jag inte älskar mitt liv och min tillvaro med sonen, det gör jag verkligen. Men den är också många gånger ensam på ett visst sätt. Det var ju meningen att vi skulle vara två om det här. Dessa kvällar när lillkillen somnat och man sitter som vanligt ensam i soffan kan vara både sköna men också fruktansvärda. Tiden får utvisa, men när man som jag inte har något större tålamod så går tiden enormt sakta...

Morgontrött mamma i kombination med trotsig son = en smula morgonkaos

Helt ärligt, när går detta över ? När slutar trotsen ? Eller finns det något man kan göra för att trolla bort den ? Inte det nej...misstänkte så. Man ska välja sina fighter har jag hört och det gör jag nu genom att dricka lite mer kaffe, andas och hoppas att vi kommer till förskolan i tid så jag hinner med bussen till kursen idag.. Godmorgon förresten !

Den går om och om igen här hemma ikväll..

http://www.youtube.com/watch?v=LpjkHQxEMd4

En bra dag

Idag har varit en bra dag trots att vi försov oss imorse och det blev en aningen stressigt. Till slut kom vi iväg till förskolan och jag kom farandes i full fart in på kursen bara 13 minuter sen. Erkänner att jag har pappa att tacka för det som kunde köra oss. Kursen var rolig idag, intressanta diskussioner, en ny trevlig kursledare/instruktör och bra praktiska övningar som nu gör att jag vet hur jag ska lyfta en patient som inte vill samarbeta utan att knäcka ryggen. Det tackar man för.

Idag har det känns mindre tungt i hjärtat och jag har kännt mig glad. Man måste vara tacksam för dessa dagar då man lika snabbt kan trilla ner i det svarta hålet igen. Fånigt egentligen vad hjärtesorg kan skapa för känslor men så är det. Så idag är jag tacksam för att jag fått känna mig bubblande glad utan någon som helst anledning. Bara det att solen sken härligt när jag tog mig hemåt för att hämta lillkillen i eftermiddags gjorde underverk. Nu har han fått krypa till sängs, imorgon kör vi samma procedur men förhoppningsvis utan att försova oss. Kanske kan jag få sova lite mer inatt och inte mest hosta. Idag lyckades hostan komma så perfekt varje gång någon skulle säga något på kursen, men vad gör man ? Inte som att man kan kontrollera den mer än försöka bli av med skräpet med hjälp av hostmedicin som fungerar sisådär.

Denna kväll blir det en kopp te i soffan med massor med tända ljus och tidigt i säng. Ser fram emot morgondagen, jag tycker om att gå på kurs och få stimulera hjärnan lite med nya utmaningar. Samt så för det tankarna på allt annat en bit ifrån om så bara för en stund.

Skit också !

Hostat precis hela natten, överdriver inte när jag säger att jag tror bara jag fått max 2 timmars sömn och då inte sammanhängande. Vad resulterar detta i ? Jo, att jag stängde av väckarklockan på mobilen halvt vaken och nu sitter en smula stressad och tänker att inom 30 minuter ska lillkillen vara lämnad på förskola och jag ska sitta på kurs. Kommer inte att hända, idag blir jag sen. Inte så mycket kanske, men lite.

Dåligt mammasamvete

Stackars min lillkille, har haft ledig helg tillsammans med en mamma som dels varit knallförkyld och så trött och hängig och dels har ett brustet litet hjärta som gör att energin är låg. Och om jag nu kan skylla lite på vädret också så lockar ju inte några utomhusaktiviteter när det blåser och regnar. Men det har blivit en långpromenad idag i alla fall som resluterade i ett besök på Ica och en Cornetto jordgubb för lillkillen. Varför man nu vill äta glass när det är kallt, men vill han det så får han det. Nu har vi ju lyxen att få två helger i rad tillsammans vilket är högst ovanligt då han annars är hos sin pappa varannan så nästa helg planerar jag att vara både frisk och betydligt piggare. Nu ska jag slänga i mig en dos Bisolvon, det är som om hostan liksom triggas av bara tanken på sängen och att ligga ner.

Söndagmorgon

Varför ger ofta en söndag spontan ångest ? Antar för att måndagen och en ny arbetsvecka med en massa måsten är i nära antågande. Sitter här och dricker morgonkaffet som om ni frågar mig helt klart är dagens bästa kaffe och i kombination med kaffet passar jag på att starta laptopen och uppdatera mig på alla favoritbloggarna. Lillkillen sitter bredvid och tittar på Bilar för kanske hundrade gången. Även jag kan replikerna nu och de käcka melodierna fastnar i huvudet, det blir så. Ingår i att vara småbarnsförälder har jag fått förstå. Sen ser man gärna bara precis favoritsnuttarna i filmerna också, om och om och om igen. Fast jag ska inte klaga, jag trodde personligen aldrig att mitt vilda lilla barn någonsin skulle ha intresset att sitta stilla i mer än 5 minuter så han får gärna lov att titta på precis vad han vill, Blixten Mqueen ser till att mamman här kan dricka mer än en halv kopp kaffe i lugn och ro. So worth it !

Min förkylning har icke släppt, snart en vecka nu och säkert den sjätte veckan vi är inne på där antingen jag är förkyld eller lillkillen. Det måste helt klart vara det absolut mest trista med höst och vinter, alla förskolebaciller och allt vabbande. Nåväl, det är bara att kurera sig så gott man kan. Skulle dock vara skönt att vakna pigg utan hosta och täppt näsa någon gång.

Imorgon är det dags för fortsättning på kurs i hot och våld som jag går via jobbet. Förmiddagarna är det teori och sedan övningar på eftermiddagarna måndag och tisdag. Jag tycker om att gå på kurs och tycker det är skönt när det bryter av lite från vardagen som annars går i samma lunk.

Nu mer morgonkaffe så man vaknar...

När till och med jag glömmer...

...bort min blogg är det nog inte så konstigt om mina få kära läsare gör det. Nästan ett år sedan jag skrev och mycket har ju klart hänt på detta år. Lillkillen närmar sig sin tredje födelsedag vilket får en att inse hur oerhört fort tiden går och det kan jag känna ger en smula stress. Jobbet som var ganska nytt sist jag skrev har jag hunnit vara på i mer än ett år nu och känns för närvarande mer energikrävande än jag skulle vilja, men så har jag också gjort valet att arbeta inom sjukvården så det är inte precis en chock. Kärleken har kommit och gått, på fullaste allvar. Det har varit en turbulent relation som varit väldigt fylld med kärlek och enormt härliga stunder men också varit svår. Var står vi nu ? Jag har ingen aning, just nu har jag inte den blekaste aning om jag någonsin kommer att se karln och bonusbarnen igen. Och just nu känner jag mig såpass känslomässigt urlakad att jag faktiskt inte vet hur jag känner inför det hela.

Vikten däremot har det gått lite bättre med, det är sega sega envisa kilo som gärna hänger sig kvar men sakta men säkert försvinner de. Tog ju bara 2,5 år att komma ner till vikten jag hade när jag blev gravid men får ju erkänna att varken någon strikt diet eller träning har förekommit mer än vardagspromenader och kanske en och annan grönsak till middag.

Träna skulle jag så gärna vilja göra, yoga samt något som kanske zumba så man får skaka loss lite. Men hur ska man finna tid för detta som ensamstående ? Ofta är passen samma kväll och tid varje vecka och jag jobbar skift så redan där skiter det sig. Sen är det ju så att när jag väl är barnledig så är jag helt enkelt på jobb för det är då det är helgpass och kvällspass som gäller. Kan nämnas att ett dagtidsjobb måndag till fredag aldrig lockat så mycket som det gör nu.

Har alltid trivts med att jobba skift och så men inte med den livssituation jag befinner mig, det tar för mycket kraft och egentid som behövs om man ska boosta sig själv med lite energi finns inte. Nu har jag gnällt färdigt, för en stund i alla fall...