Så var det dags igen för en kontroll på BVC med vikt, längd, utvecklingskoll och vaccin. Det sistnämnda är alltså trauma för mamma här, men lilla gullungen brukar inte bry sig något större. Det börjar när hon plockar fram alla saker hon behöver för sticket och ber mig ha lilla bus i mitt knä och hålla i honom. För det första tycker jag inte om att hålla om honom när han själv inte vill och sen sitter man där och känner sig som världens grymmaste mamma. Jodå, jag vet att alla mammor och pappor gör detta för att vi alla måste. Men det är inte roligare för det. Sen närmar sig sprutan och mamma här får hjärtklappning, svettas och en gnutta ångest tränger sig på.
Det låter riktigt dramatiskt och det är det innan det är gjort. Hur löjligt som helst med tanke på att jag själv arbetar som sjuksköterska, men det är en sak att sticka patienter och en sak att se sitt barn bli stucken. Skillnad är det minsann. Det är samma visa när jag själv går till doktorn, därav sker det gärna sällan. Jag håller på att svimma när sköterskan ska ta prover och oftast så frågar de då under tiden för att småprata vad man jobbar med och genant måste jag då svara: Sjuksköterska. Hmmpf...hör man och så ser de en smula förvånade ut och jag orkar inte ens försöka förklara. Nu håller jag tummarna för att det går bra med lilla bus i eftermiddag !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar