Nu är det snart 1 år sedan jag blev ensam med lilla bus. Det tog hårt på själ, hjärta och självkänsla att bli lämnad. Speciellt eftersom detta skedde mitt i en förlossningsdepression. Första tiden efter separationen hände så mycket och alla känslor var i uppror så tiden gick och man hann inte med att varken tänka eller reagera särskilt mycket. Man ska gå igenom detta som förstagångsmamma till en 6 månaders bebis och det enda jag orkade och kunde fokusera på var just att försöka vara en bra mamma. Allt annat fick vänta. Tills nu, när vi flyttat in i vårt lilla radhus och jag går hemma ledig igen efter att ha jobbat 6 månader. Nu har tiden funnits att tänka och känna efter.
Så just nu känner jag mig oerhört bräcklig och skör. Känns konstigt att känna såhär såpass långt efter, men det är väl just att vissa saker nu hinner ifatt och helt enkelt ska bearbetas. Det känns som att om någon skulle blåsa för hårt åt mitt håll nu skulle jag falla isär. Ensamheten kryper på när lilla bus somnat gott om kvällarna och jag sitter här med en tillvaro jag för ett år sedan aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag tror ju starkt på ödet så det var väl helt enkelt meningen att det skulle bli såhär, men de tankarna hjälper ju inte alltför mycket när ensamheten och smärtan över det man fått uppleva tränger sig på.
Jag vet att ljusare tider kommer, jag vet att jag kommer att bli hel igen och känna mig riktigt lycklig. Och jag är så tacksam för min fina son som lyser upp varje dag och dagligen gör det värt att kliva ur sängen. Jag är också tacksam för min fina familj som orkat lyssna på alla mina negativa tankar och fått lyssna på allt gråtande. Jag lovar er att bli positiv och sprallig igen...det tar bara lite tid. Och efter regn ska det ju komma solsken, eller hur ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar